Astarte
Roman av Karin Boye
Jag läste Astarte häromdagen, på tåget. Karin Boyes roman från 1931.
Att hon var en hejare på att uttrycka det hon ville ha sagt står så att säga i klartext. Hennes berättelse har en saklighet, väl grundad på en skarp iakttagelseförmåga. Man kan tycka att 30-talsspråket gör berättelsen svårare att komma in i, men väl inne i en 30-tals hype, som jag var, fann jag det mest underhållande.
Faktum kvarstår; det är att läsa en berättelse från en annan tid. Samtidigt så är den i grunden förvånansvärt modern. Hon kan få ned större tankar och samhällsskildringar till enskilda händelser, till en berättelse som på så sätt kan komma närmre läsaren. Hon växlar ledigt mellan att vara storslagen, lekfull, pretentiöst ödesmättad, pragmatisk och poetisk, allt efter vilken karaktär eller samhällsgrupp som skildras. Och det är underhållande, Boyes sätt att leda läsaren in bakom kulisserna. Där finns också en osynlig berättare, en berättare som boken igenom tycks ställa retoriska frågor. Frågor vars svar alla leder till bekräftandet av medelklassamhällets syn på ungdom och dygd, men som också hela tiden synliggör tillkortakommandena hos de svaren. Synliggör den mänsklighet som ligger till grund för varje människas livsöde.
Det är som om hon i boken vill visa på världens grymhet och den hårdhet mot vilken ungdomens förhoppningar och drömmar krossas. Hon gör det genom att i boken lämna ungdomen med hoppet kvar, men också bärandes bördan av den äldre generationens krossade men fastklamrande drömmar. Hennes tonfall innehåller hela tiden såväl raljerande som melankoli och kärlek gentemot den värld hon skildrar. Just de motstridiga känslor som så ofta gör livet så förvirrat. Till slut hamnar denna blandning i en, av livet sliten, mans hyllning till drömmen (förkroppsligad av ungdomen) som det enda som håller oss levande i en skoningslös värld.
Jag läste boken som en fantastisk hyllning till människan och samhällets absoluta fånighet. Och samtidigt ger den mycket för förståelsen av den generation som växte upp på trettiotalet, och för all del också för fördomar och ideal i allmänhet. Vi är verkligen ganska fåniga.
november 2009
Rebecka Holmström
Astarte
Karin Boye
Bonniers 1931